Historia

Branden vid Snickarhult

Den 14 juni 1935 utbröt en häftig eldsvåda i bostadshuset vid Snickarhult.
Ägaren Johan Pettersson, som vid det tillfället inte var hemma, bodde själv i nedre våningen. Övre våningen var tillfälligt uthyrd och det var där elden först observerades. Petterssons dotter Edit cyklade då ner till snickerifabriken för att skaffa hjälp. Genom telefon och klämtning i kyrkklockorna strömmade snart mycket folk till platsen.
Min bror och jag jobbade vid Granhem när någon sprang förbi och ropade att det brann vid Snickarhult. Vi tog var sin hink och sprang dit genom skogen.

När vi kom fram slog redan lågorna ut genom fönstren och brandsprutan från Järnvägen hade just kommit (den pumpades för hand av två man), snabbt bildades kedja och man försåg sprutan med vatten genom att med hinkar langa vatten från Blodkärret som låg 150 meter bort.
Efter någon timma var huset helt nedbrunnet, bara delar av en vägg stod kvar. Man hade dock lyckats rädda det väsentliga av lösöre i nedre våningen, men på övre våningen räddades nästan ingenting, trots att familjen där var hemma.

Vid en bygdevandring omkring Snickarhult den 4 maj 1991 berättade en annan av Petterssons döttrar, Elsa Johansson, hur mannen i övre våningen kommit ut på gården och sagt åt hennes syster att det brann i en garderob där uppe. När hon fick se detta, sa hon till honom att springa till Rogsta efter hjälp medan hon cyklade till samhället. Han kallade dock aldrig på hjälp. Det var mycket oklart hur branden egentligen hade uppkommit. Hon berättade vidare att huset uppbyggdes på samma grund, medan de själva bodde i uthusen, och tillade: Nu skaffades även telefon, det borde ha funnits där tidigare.

Frivilliga Brandkåren

Branden vid Snickarhult var väl det som satte fart på tanken att bilda en brandkår i Tystberga. Jag förmodar att diskussionerna gått heta vid Bröderna Anderssons snickerifabrik för den 6 oktober 1935 hade fabrikören Erik Andersson tillskrivit brandkonsulent Mauritz Ejdervik angående demonstration av spruta och hur man lämpligen bildar en frivillig brandkår.

Enligt brev kunde han komma först i november men ett förarbete måste då först göras på plats innan dess, dels vilka personer som kunde tänkas utgöra styrelse för brandkårsföreningen, dels vilka personer som kunde vara lämpliga som brandchef och vise brandchef, dels 15 män som var villiga att ställa upp som aktiva brandmän, dels undersökning av alarmeringsfrågan. Den senare kunde lämpligen lösas med telefonstationens hjälp.

Samling skedde den 2 november vid en av Tystberga Vattenlednings-föreningnnyupptagen brunn vid Enghården. Brandkonsulent Ejdervik demonstrerade en motorspruta på ett konstruktivt sätt. Sprutan hade kapaciteten 600-800 minutliter. Efteråt samlades man i Bygdegården där Ejdervik höll föredrag om frivilliga brandkårens uppgifter och betydelse.
Efter en stunds diskussion var man redo för val. Till brandchef valdes järnhandlare Knut Andersson, Kärrbo och vice brandchef fabrikör Ivar Andersson, Tomtebo. Dessa två valdes även att ingå i styrelsen där dessutom för Tystberga lantbrukare John Johansson, Nälberga och skogvaktare Viktor Berglund, Björksund. För Bälinge valdes ingenjör Carl Bernström i Oppeby; järnmästare Konrad Larsson från Nynäs och skogvaktare Georg Wahlström, Hånö. Befallningsman Gustav Karlsson, Hånö och inspektör Gunnar Jonsson, Hässle valdes till suppleanter.

Styrelsen skulle senare konstituera sig samt ordna med brandstation och alarmsignaler. Brandstationen skulle ligga i Tystberga stationssamhälle. Som stöd för brandkåren tecknades också passivt medlemskap i föreningen, minsta beloppet var 1 krona. Annars var det försäkringsbolaget och kommunen som stod för kostnaderna.

Första brandstationen

Ett garage vid Engården fick bli första brandstationen dit första sprutan kom 9 juni 1936. Brandbil hade inte anskaffats varför sprutan transporterades efter privata bilar eller lastbilar från åkerierna. Nu följde övningar och instruktioner i rask takt samt orientering ute vid gårdarna om var vattensamlingar fanns. Förvånansvärt mycket material anskaffades redan i början.
Som sprutmaskinister utsågs Hugo Pettersson i Hamra, Arvid Andersson i Tomtebo och Rune Johansson, Rosendal samt som manskap Nils Eriksson i Ekeby, Evert Skog från Alvadal, Gösta Johansson från Rosendal, Verner Andersson i Solhem, Arvid Karlsson i Alvadal, Artur Nilsson i Björkebo, Sigvard Lundberg i Hamra, Bertil Norén i Hamra, Gunnar Nilsson i Björkebo och Marcel Bek. År 1937 valdes Sigvard Lundberg till förman och Allan Johansson kom in som brandman. Själv var jag brandman åren 1944-79.

Nya brandstationer

Tomten för den nya brandstationen inköptes 1940 och det mesta av byggnationen utfördes under 1941 av byggmästare Johan Pettersson m fl. efter ritning av Sven Andersson, Tomtebo. Helt färdig blev brandstationen dock ej förrän 1942. Här blev vi kvar till 1973 då Nyköpings kommun inköpte Demar Gustavssons bilverkstad så vi fick en modern och rymlig brandstation.

Den första brandbilen – en Cadillac – som försäkringsbolaget stod för, fick vi 1940. Sedan har de bytts ut vart efter som de blivit utslitna eller kraven på brandutrustning stigit. I dag finns det tre fordon: Scania L 80 Tankbil 1974, Scania L 81 Släckbil 1979 och Pinzgauer 710 Jeep 1982. Brandkåren har nu blivit omdöpt till Räddningskår och har utrustning och utbildning för att kunna ta hand om allt svårare olyckor. Bland stora skogsbränder Tystberga brandkår bekämpat må nämnas branden vid Ugnsbergen 1945 som orsakades av ett åsknedslag mitt på dagen. Brandkårer från Tystberga, Svärta och Bogsta kallades och folk strömmade till från både Svärta och Tystberga. Även F 11 deltog med flygspaning och rapportering.

De första anlända fick börja hugga brandgator. Eftersom det var mycket torrt i markerna spred elden sig snabbt och övergick emellanåt till toppbrand. Vid tredje brandgatan kunde elden hejdas. Omkring 250 man ansågs ha deltagit i släckningen som bar begränsad till kvällen. De 100 man, huvudsakligen från F 11 som övertog bevakningen, hade besvärligt att hålla elden inom gränserna på natten och dagen därpå brann det fortfarande inom området.
1947 brann det på östra sidan av Käxlan i mycket svårframkomlig terräng. Från det tillfället minns vi också en vådlig färd på sjön med brandspruta i en roddbåt.

Liksom många gånger tidigare hade tåget 1960 antänt banvallen på sträckan mellan Svärta och Västerljung. Värst drabbad var skogen på Gärdesta marker där släcknings-insatsen var ännu större än vid Ugnsbergen. Vi kommer också ihåg den stora skogsbranden vid Lesjön 1969 som iakttogs ända från Ålandshav. Flera otäcka ladugårds- och husbränder har också inträffat genom åren, t ex 1962 när en grönmjölsfabrik vid Björksund fattade eld och antände ladugården som brann ned till grunden. Eller den våldsamma branden, när Konsums trevåningshus totalförstördes. Flera människor var i uppenbar livsfara och stark rökutveckling på vindsvåningen, där branden började, gjorde det besvärligt för brandmännen. Snö, stark kyla och halt väglag gjorde också att tillkallade hjälp från Nyköping körde i diket med brandbilen vid Eriksdal.

Oljesanering på stränderna, bl. a. vid Hartzö och Grisskär, var väl bland de smutsigaste man kunde råka ut för. Betydligt renare var det då med länspumpningar av källare vid skyfallsliknande regn. Djurräddning förekom även: katter som inte tordes klättra ner från träd, älgar som gått igenom isen på sjöar, kor som gått ner sig i vattengravar, svan som frusit fast i isen, ja t o m. räddning av grävling.
Listan över olika insatser skulle kunna göras mycket längre men egentligen var det här bara meningen att behandla bildandet av brandkåren.

Källor:
Tystberga Brandstation
Södermanlands Nyheter

Text: Harry Linder